Så går då året - tillika Rival 22 Förbundets jubileum mot sitt slut. Vemodigt är då att konstatera att vår, på sin tid, hett efterlängtade SM-värdighet sedan något år har gått förlorad och att årets RM endast mönstrade 11 båtar.

Vad denna allmänna nedgång, som vi delar med andra klasser och seglingen i stort, ytterst beror på är inte helt lätt att utreda. Många pannor har redan lagts i djupa veck och mycken tankemöda har nedlagts i att finna orsaker till dagens läge samt vad göra för att vända på utvecklingen.

Sett över tiden - och 25år är en försvarlig tidsrymd - synes verksamheten ha nått och passerat den höjdpunkt på utvecklingskurvan som brukar kallas aristokratisk varefter det bär utför. Då all föreningsverksamhet är summan av sina medlemmars intresse och engagemang tycks nu tiden ha eroderat den entusiasm som i så hög grad präglade uppbyggnadsfasen på 70-talet. Många fick då en möjlighet att för en mycket måttlig penning anta utmaningen att bygga sin egen båt som så väl anslöt till svensk seglingstradition. Detta gällde såväl båttypen och dess brukande på helger och semester som det klassiska regattalivet med någon klubbholme som bas. Många nybyggare har nu emellertid lämnat klassen och andraägaren kan möjligen inte besitta samma känsla för det "gamla" seglarlivet utan nöjer sig i stor utsträckning med tursegling. Undantag finns dock. Ingen är heller idag intresserad av att självbygga en båt varav gärna följer den känsla och engagemang som byggs upp samtidigt.

Nu är dessa fenomen ingalunda unika för Rival 22:orna. Andra klasser befinner sig i samma predikament, samtidigt som arrangemangen försvinner. Vart tog t ex Mälar Race och Segelbåtens Dag vägen? Varför har så många normala standarbåtar försvunnit från Gotland Runt? Frågorna hopar sig.

Inte osannolikt har tiden medfört att den enskilde nått någon slags mättnadsnivå - det kan vara svårt att mobilisera tävlingsivern efter 15-20 års deltagande. Och med åren infinner sig inte oväntat ett visst mått av bekvämlighet. En del kanske fann att det i längden inte var så kul att bara agera som utfyllnad i startfälten. Oavsett ansträngningar ville det sig inte , och så ville/kunde man inte anskaffa "go fast" utrustning i den takt som krävdes för att åtminstone i någon mån hålla kontakt med de progressiva. Dom som köpte nytt ställ vartannat - vart tredje år för att hålla sig kvar på toppen. Och om endast ett begränsat antal ständigt - och samma personer dessutom - håller sig kvar där är snart många tillbaka på ruta ett och tröttnar på utfyllnadsrollen. Nu är klassen dessbättre vårdad därhän att mycket extravaganser hålls borta, men det kan ju vara tufft nog ändå.

Argumenten och svaren på dagens tendenser är helt visst lika många som båtägarna. Skall 70- och 80-talen framstå som en guldålder och att vad vi upplever idag är en övergående svacka i utvecklingen? Eller är vi - utan att rätt veta det - på väg mot nya trender och sätt att bruka våra båtar?

Skribenten har nog ställt fler frågor i ämnet än givit några svar Tids nog lär framtiden avge svaren. Under tiden, och resans gång kanske vi alla ändå skall begrunda vårt individuella ansvar för verksamheten.

Henn Avasalu

F d nr 12 Margie

Hedersmedlem i Svenska Rival 22 Förbundet