Ett seglingsreferat från Byxelkroken år 2000.

Ett roligt sätt att avsluta seglingssäsongen under åren har varit att deltaga i kappseglingen Byxelkroken. Det är Segelsällskapen i Västervik som anordnar tävlingen mellan Västervik och Byxelkrok i slutet av september varje år. Själv har jag varit med sedan 1993. De senaste tre åren i familjens Rival 22.

Konceptet är helt riktigt, från Västerviks sida. En kappsegling till Byxelkrok sent på hösten. En form av "Den sista färden" med både navigation, i den vackra skärgården syd Västervik och lite segling på öppet vatten i Kalmarsund. Man kan ibland undra hur seglingen kunnat bli så populär, dålig resultatpresentation, prisutdelning långt senare, på WSSW´s årsmöte m.m. till trots. -Svaret är att det är seglarna själva som står för trivseln och festkänslan. Stämningen mellan seglarna, när man träffas för sista gången på säsongen är uppsluppen och varm. I rättvisans namn skall dock sägas att årets segling var ett ordentligt lyft från WSSW´s sida. Bra resultatlistor och subventionerad mat i Västervik.

Vi som kommer från Södermanland brukar starta på torsdagen och samlas i hamnen vid Fyrudden under kvällen och natten, beroende på när respektive besättning kommit iväg. Där äter och fikar vi tillsammans. Någon öl sägs också ha funnit sin väg genom någons torra strupe. Under kajutlampan diskuteras sommaren seglingar och någon historia lockar till skratt.

På fredagsmorgonen drar hela flottiljen gemensamt vidare efter frukost. Detta blir den första kappseglingsdagen, även om den är inofficiell. Denna dag är vi dock inte konkurrenter utan vi känner på farten, hjälper varandra med trim m.m.

Under alla år som jag har varit med, har det alltid varit bra väder, så även detta år. Strålande sol och en ostlig vind på 7-8 m/s. Jonas Andersson och jag hade den fina vinden från Hardox-Race i färskt minne. Vi ville ha revansch efter nesan med en trasig toppsvirveln till rullfocken. Hitintills hade det bara varit lättvind på Byxelkroken sedan jag började deltaga med Rivalen. Men i år.... skulle det blåsa Rival-vindar. Bröderna Conny och Kjell Palmblad hade lite svårt att få upp farten på Wasan. En titt under vattenlinjen gav förklaringen. Måste miljövänlig bottenfärg vara så dålig? Göran (RJ) Andersson trodde på hårda vindar med mycket kryss, så han skulle anmäla sig utan spinnacker. (Eller var det för att doktorn inte var med?) Fred Calmerman och P-O Svensson ville kanske inte ha lika mycket blåst på sin XO. De fick kanske nog på Östersjömaran detta år. Johan Kindeborg hade toppat sin jätte-jolle till Banner, med jolleseglaren Mats Ahlgren. -Jag tror det var lätt vind och mycket kryss de hoppades på. Rivalseglaren Bernt Eklund hade även han fått tillskott i besättningen av en SM-vinnare från Oskarshamn. Grymme med gänget från Buskhyttan hade ”grym” fart på Rivalen under Hardox. Nu skulle de minsann visa att detta inte varit någon tillfällighet.

Vi var framme i Västervik vid 2-tiden på eftermiddagen. Jonas hoppade jämfota av iver att få ”gå en promenad in till centrum”. Jag trodde först att han bara ville röra på sig, efter en dags stillasittande vid rodret, men när han sköt in på MacDonalds som en oljad blixt, förstod jag sammanhanget. Han var uppenbarligen inte riktigt nöjd med maten ombord. Sedan var det bastu och avslappning i väntan på skepparmöte och att dottern, tillika skepparen Linda och gasten Janne Batong skulle ansluta per bil.

Lördag:

Kl. 08.20 skulle vi starta gå på Lucernafjärden i Västervik. Tät dimma och stiltje gjorde att "apan" åkte upp och starten flyttades fram en timme, samtidigt som startlinjen flyttades syd Idö. Fortsatt lätt vind och spinnackerstart. Bernt och hans besättning var oerhört ”taggade” och gjorde en kanonstart! Långt föra alla konkurrenter i klassen!  -5 minuter före, närmare bestämt. Så de fick vackert riva spinnackern och vänta tills den riktiga starten gick.

  Där var vi hyfsat framme på linjen om än något täckta. Grymme fräste fram bakom oss. Han lovade för att komma upp i lovart och köra om. Vi ville inte längre ut på styrbordskanten utan gippade och drog österut, i stället för att anta hans utmaning. Det tog inte särskilt lång tid innan det utifrån kom vind från SO och vips, hade vi god vind och låg på rätt kant med någon decimeter utsläpp i genuan. Nu var vi plötsligt 3:e båt i klassen, bara två Expresser framför. Rival 22:an ”Zorella”, numera med Västervik som hemmahamn, jagade bakom oss. Även de hade satsat på vänsterkanten. De knaprade in meter för meter och det kändes rätt marit. Varför måste deras bogsvall låta så mycket? Efter rundningen av Tunnholmens fyr blev det riktig kryss. Vi kom att segla i fri vind och hade tur med vriden. Detta gav oss bättre fart och höjd än ”Zorella”, som snabbt halkade efter.

När vi kom ut på Kalmarsund var ”Zorella” flera hundra meter bakom. Vinden var fortfarande svag, 3-4 m/s och en lätt dyning låg kvar på sundet. Babord bog bar bäst mot Byxelkrok. Vi var tvungna att segla lågt för att hålla fart i båten. ”Zorella” styrde mycket högre. ”De står bara och stampar” sade vi och avfärdade dem. Vi tänkte inte så mycket på henne förrän vi plötsligt märkte att hon seglat upp sig och höll dessutom något bättre fart!!  Som läget var nu, var det för sent att slå upp och bevaka henne. Vi hade bara att segla vidare och hoppas på att vinden skulle fortsätta att lyfta så att vi kunde sträcka in mot målet i Byxelkrok.

Så blev det nu inte. Ett kraftigt motvrid på vår kant, gjorde i stället att vi vågade slå och lyckades komma 30 m framför ”Zorella” som seglat 300 m i lovart om oss. Med någon timmes segling kvar, blev det en stunds slagduell mellan oss och ”Zorella”. När de slog undan, samtidigt som vi fick ett lyft på 15 grader, släppte vi bevakningen. Plötsligt var de åter 200 m nere i lä. Nu kunde de dock segla i ostörd vind och de 200 metrarna minskade snabbt. -Lätt bekommet, lätt förgånget! Vi ångrade att vi fallit för frestelsen att släppa bevakningen och till slut hade konkurrenterna passerat oss, ett stycke i lä. Skulle de nu bestämma sig för att slå över till styrbord, skulle vi vara tvungna att falla bakom dem!

”Zorellas” besättning utnyttjade dock inte denna möjlighet utan vi förekom dem och slog bort från faran. ”Zorella” stod på en kort stund innan de också slog.  -Troligen hoppades de att de skulle kunna segla om oss i lovart. -Men nu hade vi kommit i sjölä under Öland och vi kunde ta hem lite på skot och backstag. Hokus pokus så var vi både snabbare och gick högre än konkurrenten och gick efter ytterligare ett slag in över mållinjen som första Rival. Efter 8 timmar segling bara 2 båtlängder före ”Zorella”! Vi var helt matta av spänningen och någon sade att segling nog borde vara barnförbjudet. Vilken rysare!!

På kvällen och natten ligger 130 båtar på 4-dubbla led i Byxelkrok, där man, tillfället till ära, öppnat alla krogar (som annars stängt för säsongen). Royal Sails delar ut en massa kul priser  som de skänkt. Räkna 4 seglare i varje båt och du förstår att det blir en himla massa fint drag i Byxelkrok. Alla ”flyter” omkring bland matborden och diskuterar dagens segling. -Varför man, självklart, gick så bra just då och varför man, oturligt nog, ”varit tvungen” att segla så dåligt just då.

Söndag:

Kl. 08:00, startar seglingen igen och vi seglar tillbaka mot Västervik. Rival-vindar idag då?  -Glöm det!  Nord, 1 m/s. Halvvind från styrbord. Kaos på startlinjen med en massa Expresser som ligger på tvären på ofri. Efter starten sprids båtarna i solfjädersform i jakt på fri vind. Vi hade uruselt driv och var snart sista Rival, trots låg kurs. Ner med blåsan och upp med genuan innan vi förlorat allt för mycket distans. För att hålla fart, seglade vi något högre än rumbline. Kanske skulle vi kunna falla senare och sätta spinnackern igen? ”Zorella” seglade lågt och fort med sin spinnacker. -Rätt vägval skulle det snart visa sig.

Vi kunde sätta spinna´rn igen mitt på sundet och när flottan åter samlades i skärgården på andra sidan Kalmarsund hade vi plattläs och hade seglat förbi 4 Rivaler. Grymme seglade en dryg km framför oss. ”Zorella” skymtade vi bara. Oändligt långt framför! Vi tog upp jakten på Grymme och började skära fram och tillbaka bland grynnorna. Grymme bevakade oss hela tiden men vi plockade sakta in. Efter gårdagens match mot ”Zorella” visste vi precis hur Grymme kände sig.

Rundning vid Tunnholmen. Grymme 40 m framför. Taktiken skulle gå ut på att ta innerspår och  ”blya” genom lä-området bakom Tunnholmens fyr, för att få fri vind i lovart efteråt. Många var det som tänkte så!! Ett 15-tal stor-båtar han upp oss precis i rundningen! En Comfortina var så ivrig att få innerspår att hon seglade på grund. Andra kom med överskottsfart bakifrån och pressade sig in mellan oss och land. för att sedan försöka hävda ”plats för land”. Linda var stenhård vid rodret. Vi citerade höljudt regelboken och hävdade vår rätt. Skepparen på ”inbrytaren” bad om ursäkt, bromsade och föll bakom oss. En stjärna i himlen för honom. Grymme hann runda precis före klungan och kom smidigt runt. Nu var han 200 m för oss igen. Det tog oss ända upp till Idö innan vi hade tagit tillbaka vad vi förlorade i den rundningen. Nu var han ordentligt pressad och de satte spinnackern redan innan rundningen norr Idösund. Den stod, men hade inget driv så vi kom ännu närmare.

Vilt gippande fram och tillbaka. Hårdbevakning från Grymmes sida. Vi chansar in på mörkblått vatten, syd Gränsö och kommer undan med blotta förskräckelsen. Grymme bevakar och lyckas skickligt hålla spinnackern fylld i den lätta vinden. Åter är avståndet över 50 m. På Lucernafjärden, 500 m före mål, kommer tre st S 30:or bakifrån och vill om oss i lovart. Vi låter dessa passera liksom Palmblad. Grymme vill emellertid inte släppa om någon i lovart utan lovar själv för att markera. Plötsligt seglar Grymme, jagad av de tre S 30:orna och Palmblads ut till höger, parallellt med mållinjen! Vi kan länsa förbi mot mållinjen och har några båtlängders ledning, när S-30:orna åter faller av och läar oss. Grymme kommer med vind som ett expresståg akterifrån och glider upp i lä om oss. Efter 9 timmars segling går vi över mållinjen ½ meter före Grymme. En hel kvart efter ”Zorella”! Det var inte utan att vi tyckte synd om Buskhyttaborna, men de skrattade bara och gratulerade oss storsint. Kanske var de lika tacksamma mot oss som vi mot dem. Våran inbördes kamp hade fått tiden att flyga fram och allt hade varit oerhört spännande och lärorikt, trots den lätta vinden. Man behöver inte ligga längst fram i täten för att känna tävlingsnerven. Det finns alltid någon i ens närhet som man kan köra mot. Detta år var det ”Zorella” och Grymme. Tidigare var det Rapid-Tommy och Cumulus-Stickan. Var höll ni hus i år förresten?